En liten bit av mitt liv

Skrev ett inlägg ang mammor och pappor med samma titel, denna gång kommer det handla om mina barn.

Igår hade vi ett kort utvecklingssamtal på dagis, ang båda barnen.

Ny "fröken" och ny barngrupp. Barnen går ju bara 15 timmar nu och det kanske inte är bra för alla barn. G har svårt att "komma in" i barn gruppen som det verkar nu och till hösten ska han börja skolan. Så vi pratade om ev. ansöka utökad tid för honom.

M har inga sådan problem, men det kan ju höra till åldern eller personligheten.. (Jag tycker G är lik mig i mkt, sen har M fått egenskaper av mig oxå men "känsligheten" och "att komma in" i gruppen är G lik mig, speciellt när jag var barn. Nu är jag ju vuxen ;-) )

 

Iaf, samtalet fortsatte med M och hur hon är. Där har vi hört en del negativt, det är ju inte bra med Busiga flickor. Hade hon varit en kille hade detta inte kommit upp..Eller?

Hon lyssnar inte på fröknarna, nej hon lyssnar inte på oss heller.

M är väldigt mkt "kan själv" och Envis på det :-)

Men sen säger fröken att M leker med alla barn, fast favoriterna är några äldre killar. (några killar som G också leker med) Så vi försöker att få M att leka med de två jämnåriga flickorna i stället. Men det är svårt för M vill inte leka samma lekar som dem. Hon är ju lite killig.Vi tänker att det är bra om flickorna "finner" varandra för pojkarna kommer ju sluta till hösten..
Vilket argument?! Vad ska  man svar på det? För mig kändes det som jag gick i högstadiet igen och en fröken sa till mig att jag skulle inte göra grupp arbete med killarna utan med tjejerna. Men eftersom jag umgicks med killarna på fritiden blev det ju lite dumt. Jag hade två killar som bästa vänner. Och visst jag kanske inte är helt 100 % tjejig utan lite killig i vissa sammanhang, men det har ju inte "skadat" mig?!

Hur ska man tänka här egentligen?!