En liten bit av mitt liv

Finns den?

Var kommer den i från?

Är det några som inte har en?

Kan pappor ha modersinstinkt?

Många frågor.

Jag tror ju att vi har instinkter och kanske har vi "modersinstinkter" oxå. För man vill väl ta hand om bebisar, speciellt sina egna? 

Eller har evolutionen gjort att vi inte känner av våra instinkter och bara går på erfarenhet och kunskap?

(Men sen menar jag inte att alla känner rosa skimmrande mammakänslor när bebisen "kommer upp på bröstet", det är något annat.)
När jag tänker på moderskap så menar jag inte specifikt mamman egntligen, utan den nyblivna föräldern.

Spontant så tänker jag: Du planerar barn, med en partner, det blir en graviditet. Hur förbereder man sig inför?

Vad tänker man att bebisen vill ha? 

Sen kommer bebisen, troligtvis inte alls på det sätt man tänkt. Och då har man fått världens viktigtaste uppdrag, att ta hand om ett barn. En hjälplös liten bebis.

Men så ser det inte ut. Någon tycker att barnet skriker ju så fort jag lägger ner det, varför?

De flesta bebisar har legat i en mage, trångt, varmt och mysigt. Sen kommer det ut till denna hårda värld och då är det inte super mysigt att ligga långt i från mamma/pappa i en plast låda. Hårt och ensamt.

 

Som om bebisar kommer med bruksanvisning. Men just det basala: att ta upp sitt barn lyser med sin frånvaro. Några gånger är det som om bebis ska födas, utan smärta helt naturligt och sen krypa upp till brösten för att amma, helt själv. Funkar naturligtvis direkt, inget jobb för maten så att säga. Sen ligger bebis i sin säng och är nöjd med livet. Mamma och pappa kan fortsätta PRECIS som innan. Eller?

 

Det jag faktiskt funderar mkt på är att så många inte vill bära/hålla sina bebisar. Att hud mot hud är det viktigaste vi gör på mitt jobb men att det är det som bara görs 3 h per dygn. Fatta vad mkt bebisen ligger själv, hela 21 h. Varför är det så? 

 

(Jag är medveten om att jag träffar sjuka bebisar, från starten i livet till kanske 2 veckors ålder. Några mammor kan vara chockade, några början till psykos, några sörjer förlossningen och mkt mer. Klart att det är hormoner i anspel och skit jobbigt att hamna på neo i stället för hem. Eller få barn för tidigt som inte mår bra. Oro. MEN jag funderar på känslan av att vilja hålla sitt barn. Denna lilla guldklimp. Thats all.)

Kanske borde jag sluta svamla och gå och sova?